Så var det då

Jag har gått om kring och tänkt historiskt på handen och hästen och hästens mun. När jag började rida så var det viss ridutrustning som var viktig, ridspö och handskar, ja och kanske hjälm förstås, man var ju nybörjare 1968.

Handskar, ja handskar det skulle man ha, varför, jo därför att det var så det skulle vara, handskar var en del av den förordade militäraridutrustingen. Ja, så fanns ju förstås de militärer som menade att man inte kunde rida känsliga hästar med handskar för att då avtrubbades känslan i handen. Men rida, ja det gjorde man ju egentligen inte då man var nybörjare, man åkte möjligen häst, det fick man veta omgående. Den militära ridskolan var intressant, på en viss tid skulle ryttaren vara kapabel till några grundläggande viktiga moment till häst. Det beskrevs också hur det skulle gås till att komma dit.

Ja och så var det ju även det där med hästens mun när man väl kom upp till häst, man skulle ju inte rycka hästen i munnen eller "hänga" i tygeln eller för den delen hålla balansen i tygeln. På den tiden då gick hästarna på lektion med ett enkelt tjockt tvådelat tränsbett och en engelsk nosgrimma. Unghästarna som reds in bar ofta remontgrimma. Som skötare på dessa kronhästar smorde jag många såriga mungipor, det var inget konstigt med det, man liksom bara gjorde det, det var ju inte så att det inte spelade någon roll utan snarare så var det så att hästarna skulle omhändertas. Hade ett problem uppstått så skulle det skötas om.

Det där med att munnen var känslig, ja och det där med att rycka och hänga i tygeln hade liksom på något vis mer att göra med att hästen inte då liksom var förberedd på det eventuella rycket som kunde komma och skulle då inte förstå vad man ville. Det talades inte om den känsliga munslemhinnan eller tungan som skulle transportera saliv och foder vidare upp i munnen. Det talades aldrig om hästens munhåla, jo förresten, hästen skulle raspas ibland. Det gjordes ibland av hovslagaren med hovraspen oh, du fasansfulla tanke men förhoppningsvis oftast av veterinären. Och några hade ju tillgång till Hans Adolfssons varsamma hand, med dagens mått ser det kanske våldsamt ut, men då har ni kanske inte sett "hovslagaren" raspa med hovraspen. Och jag vill också påpeka att inga hästar sederades under Hasses behandlingar. Den där munstegen den åkte in och ut och in igen för hästen skulle ju tugga hö emellan så att Hasse kunde höra att det lät bra när hästen tuggade.
https://www.youtube.com/watch?v=NUWlMR-LKdk

Det talades om sår i munnen och vassa tandkanter som skulle tas bort så att inte hästen skadades av dem. Men det talades inte om varför skadorna uppkom, hästen fick sår i munnen för att han hade vassa tandkanter, punkt. Hur bett eller hand hade verkat diskuterades inte. Och inget tal om hästens halskotpelare och hur känslig den är.

Det talades heller inte om relationen mellan sitsen, balansen, handen tygeln, hästens mun och nervsystem. Där jag red fanns många mycket duktiga ryttare och många, många hästar. Ja, det fanns faktiskt minst ett par hundra hästar där jag red då jag var 10 år. Och nivån på ridandet var hög i förhållande.

Man skulle sitta som man skulle sitta, rak med händerna i hop, en handsbredd emellan. Att såga en häst i munnen var fult, men det förekom men som sagt det var "fult", men det var ännu fulare med hästar som inte gick som de skulle. Och framför allt så skulle man som ryttare lära sig lyda de order som gavs. Det är ju viktigt i krig liksom. Sitt så, gör si, vänd där, gör det osv. Ta, täten, framåt marsch vänd snett igenom,  trav marsch och rid lätt. Lär dig göra det du blir tillsagd att göra. Om händerna lades om kull kom repliken blixtsnabbt, kör du gräsklippare/barnvagn? Vissa var inte roliga att rida för, man hackades på och gudnåde om man gjorde misstag då fick man veta hut, vederbörande spände blicken i en och skrek " vad tar du dig till människa". Ja, så var det då.
Ja inte alltid, det fanns militära ridlärare som var fantastiska, känslan efter det ridpasset då man fick vägledning istället för skäll sitter etsade i min själ för evigt.

Först red jag där runt, runt lyckligt ovetande och jag tyckte ju att det gick bra. Jag menar jag kunde rida lätt och jag kunde låta bli att rycka hästen i munnen. Men så kom den där dagen "på tygeldagen" när jag tänker närmare på saken så var det som så att min häst av någon anledning gick på tygeln och så stod där en av de äldre duktiga ryttarna och sa, så fint han går på tygeln. "PÅ TYGELN? Det var som att ta ett kliv in i en ny dimension, den nya "på tygeln dimensionen"!

Ögonen öppnades och såg något de inte sett förut, hästar skulle gå på tygeln, det var tecknet, det heliga tecknet på att man hade kommit en bit på den vanskliga vägen framåt till att bli en riktig ryttare och inte längre bara vara en häståkande människa.

Blåsor i händerna, ja, blåsor det har man haft, så talade man om hur man skulle förhålla sig till det. Hästens mun, den talades det inte om. Kanske hästar på den tiden inte kände smärta i sina munnar?.... Ingen tänkte på det och då fanns det inte, jo så klart, någon tänkte nog på det, men det talades inte om. Hästar kom från uteritten med blödande mun, ryttare skämdes ändå lite, sa de, men inte vet jag, kanske sa de så mer som en ursäkt för, hästen hade ju varit helt tokig på ritten så så klart, man fattade ju att ryttaren varit tvungen att rycka i hästen för att komma helskinnad hem, även om det nu inte var riktigt bra förstås.

Såklart så hamnade den sortens ryttare ändå på en lägre nivå rent "klassmässigt" i de flestas ögon. Oj, så många hästmunnar jag dragit i, det är bara att erkänna, det var bara så det skulle göras. Det som skulle utföras skulle utföras "kosta vad det kosta ville".

 

Fortsättning följer

Tillbaka