Åter

Jag fick en allvarlig nackskada 1994 och konsekvensen av den skadan blev att jag inte längre kunde "bara göra" som jag ville och var van, inte med någonting. Jag kunde inte åka bil som en "vanlig människa" längre vilket ju inte bara påverkade mig utan även min familj. Jag kunde inte gå dit jag ville när jag ville, hur förklarar man det för sina närmaste? Ja, jag kunde inte ens gå så där väldigt bra. Jag kände mig osäker på foten, mitt nervsystem hade hamnat i någon form av kaossituation. Till en början grät jag mest, det var svårt att förstå vad som hände i mig. Huvudvärken var så knäckande och jag förstod inte alls. Inget fungerade på ett sätt som jag kunde känna igen.

Jag visste inte alls vad jag skulle göra av mitt nya liv. Sen, ja
tillslut, ja då kom den där dagen då jag blev tvungen att fatta någon form av beslut. Hur ska jag ha det? Finns det någon som kan hjälpa mig, vem i så fall? Min vän Ulla Modig som jag arbetade tillsammans med på ridskolan var sjukgymnast, hon berättade om Feldenkreispedagogen Maj-Britt Laestadius. Men Maj-Britt hade inte tid att ta emot mig, jag skrev ett brev och hon lovade att höra av sig så fort hon kunde finna en tid för mig och jag började vänta på min tid hos henne. Men hur gör man sen, under tiden man väntar?

Dagarna, veckorna och månaderna gick. Och ja, antingen skulle jag nu acceptera min nya situation, mitt nya liv, men hur kommer det att se ut, vad innebär allt det nya? Det första var att tala med någon med liknande skada. Det var inget upplyftande samtal, det innebar så många förändringar och inskränkningar av det som var jag att jag insåg att jag varken kunde eller ville leva. Det som är "rätt" för en kan ju vara helt "fel" för någon annan, varje människa är unik. Jag hade tur, för en dag en kom min vän Lise-Lotte Mikaelsson från Vindeln på besök med en vän som varit med om en bilolycka och efter den olyckan också blivit förlamad och numera hänvisad till rullstol. Vi samtalade och så sa han; det är bara att inse detta är bara ett halvt liv; i det ögonblicket uppstod någon form av vakuum omkring mig. Jag insåg konsekvensen av min skada och vad den skulle innebära för min framtid.

Men det blev också ett uppvaknande, jag insåg att jag inte ville leva ett halvt liv. Fram till den dagen hade jag gått omkring och väntat och hoppats att snart, snart blir jag frisk. Jag väntade fortfarande på min tid hos Maj-Britt. Men de där orden gav mig kraft att börja undersöka vad jag faktiskt kunde klara av att göra.

Jag köpte gässlingar, sommaren var varm och vi, jag och mina gässlingar promenerade omkring på gården. Jag blev fort trött och jag lade mig ner och vilade varhelst jag kunde, gässlingarna låg alltid vid min sida. Jag kommer bara ihåg den varma solen och deras bekräftande pipande läten där de låg vid min sida. Mina älskade underbara gäss, jag kan inte ens förklara hur mycket jag älskade dem och vad de betydde för mig.

Huvudvärksattackerna var många, hårda och svåra att förstå eftersom de sällan kom i samband med att jag gjorde något "olämpligt" utan först mellan 24 till  48 timmar senare.
En bilresa, hur förklarar man att huvudvärk som uppstår om 24 timmar om du kör såhär fort? Jag kan inte åka i den här bilen, den vibrerar och vänster arm domnar bort, det är plågsamt. Jag hade färdtjänst periodvis och en ny taxi med hård fjädring är inget för mig, inte ens nu, snart 20 år efter olyckan.

Sakta lärde jag mig vad jag kunde och hur jag skulle hantera de saker som uppstår i vardagen, men jag kan inte påstå att jag ännu kan hantera allt. Det är fortfarande svårt att planera, det går inte att förutse allt. Hästar är inte förutsägbara, det går inte att bestämma hur de ska reagera i alla situationer. Så från början varken vågade eller ville jag vara nära inpå hästen, en knuff räckte ju för att jag skulle drabbas av outhärdlig huvudvärk.

Jag hade också hört att det skulle vara bra med promenader i ojämn terräng, det var det säkert. En dag när jag var ute och gick i skogen inte alls långt hemifrån, drabbades jag av känslan, att jag inte skulle klara av att ta mig hem igen. Såklart blev jag rädd, väldigt rädd. Jag satte mig på en stubbe och vilade och åt några blåbär, jag fick lite nytt mod och självklart klarade jag av att ta mig hem. Men bara den där känslan av total hjälplöshet, att inte kunna lösa saker på egen hand skrämde mig, efter det höll jag mig på gården för säkerhets skull.

Så kom äntligen dagen för första besöket hos Feldenkreis-pedagogen Maj-Britt Laestadius. Det blev en totalupplevelse, en start på något helt nytt och hjälp med smärtorna och huvudvärken. Månaderna gick och så kom äntligen den där dagen då jag beslutat mig för att jag var redo att sitta upp i sadeln igen. Jag hade ingen rädsla eller tveksamhet inför att rida eller sitta på hästar, men problemen med koordinationen och huvudvärken störde mig.

Men det blev en fantastisk upplevelse med de nya som jag fått med mig från Maj-Britt. Hästen svarade på mig på ett nytt och öppnare sätt, hästen började visa mig hur jag skulle göra. Norre min gamla, underbara trostjänare, han var den som ställde upp för mig till 100% även nu, han som hade följt mig genom många svåra stunder tidigare, han fanns där nu också för mig. Jag fick honom då jag var 16 och han var bara 1,5 år då, 1973. Brun, stor och lurvig en riktig bruksnordis med ett hjärta av guld, det var Norre.

Tro nu inte bara att det var så enkelt att bara sätta iväg och rida, nej minsann. Första "ridturen" bestod av att sitta upp och sitta i sadeln en kort liten stund och sedan sitta av. Jag hade en grundplan och det var att mitt nervsystem skulle få tid att hitta tillbaka i lugn och ro. Mitt nervsystem ja, idag skulle jag vilja beskriva nervsystemet som ett lättskrämt rådjur, en oförsiktig rörelse om än aldrig så liten, kontakten är borta och rådjuret har flytt sin kos.

Olyckan skedde den 4 maj och första gången jag satt på häst igen var den 27 september en tisdag var det. Jag får då frågan av kuratorn, varför jag rider och håller på med hästar, ja, varför? Frågan startade massor av tankar i mig, jag åkte hem och funderade och ut kom följande 1994.

Att Rida
Att följa en rörelse som inte är ens egen, rytmiskt men ändå ojämnt, snabbare och ibland långsammare. Skritten är avslappnad, den gör mig lite trött, den gungar rytmiskt men ändå ojämnt, den gungar mig som när jag gungades i magen på min mor. Jag kommer att tänka på att under fosterstadiet är utvecklingen enorm, utvecklingen sker i rasande fart. Rörelsen associerar på något vis tillbaka till den tiden i magen.

Ridning är ångestdämpande och lugnande, förmodligen genom sin oförutsägbara rörelse. Jag tror att den är så utvecklande just för att hästens rörelse inte kan förutses, den är ojämn och oförutsägbar. Det känns tryggt, är det svårt att förstå? Jag känner mig så trygg på hästen rygg, det finns ingen tryggare plats just nu, jag litar på min häst. Nervsystemet får jobba, först lyssna sedan anpassa sig. Men det pågår hela tiden, lyssna och anpassning, lyssna och anpassning i en ständigt flytande ström.

Kanske är det helt enkelt inte så enkelt att bara låta sig tas med i denna ström av steg och rörelse. Fyrtakt, skritten går i fyrtakt, men den kan förändras ända fram till en helt diagonal tvåtaktig rörelse. Skritten i tvåtakt låter nervsystemet jobba på på ett nytt, ännu mer annorlunda sätt. Den tvåtaktiga skritten liknar mer den "tvågång" vi människor ägnar oss åt när vi för egen maskin tar oss fram på Moder Jord. Så kändes den dagen, jag gråter när Norre sakta vaggar mig på sin rygg.

 

 

Åter